måndag 25 februari 2013

Man blir starkare på andra sidan... The Recap...

Det här kanske blir ett långt inlägg - så ta en köpp så ni orkar läsa....

Vad skall jag börja...? När jag surfade in på Jogg.se för någon månad sedan såg jag att det skulle genomföras något som kallades ultraintervaller...hmmm...läste vidare och förstod att  det gick ut på att springa en mil var tredje timme...under 21 timmar....totalt 8 mil... Spännande - intressant - eller bara idiotiskt...

Vi (jag och Coach A...) skall ju springa BUM 50 miles den 25 maj - jag tyckte att det här var ett fantastiskt - underbart tillfälle att se hur kroppen reagerar på lite längre distanser och att jobba över längre tid... Såhär i efterhand kan jag erkänna att jag nog tog lite för lätt på det här spektaklet... Min inställning var nog... "-Hur svårt kan det vara?" "-Är det något jag kan så är det att bita ihop...!" och "-Det är bara att se till att kroppen lyder!"......problemet är ju när hjärnan börjar säga till kroppen att lägga av...att på den sjunde intervallen mana fram ett sorgligt leende och försöka intala den gamla gubbkroppen att "hålla käften - och göra som den blir tillsagd", trots att den saknar energi....

Jag hade inför ultraintervallerna rekat tre banor - jag kommer återkomma till dessa... Jag använde två av dem och hittade på en tredje inför sjunde intervallen - återkommer till det också - den åttonde milen - återkommer till det också....

Vi tar det från början...

Intervall 1 - 23:55:

Fick stöd av Anders. Sprang den runda som skulle bli "min" runda under de flesta intervallerna. Första kändes bra. Tror vi hade ca 64 min. Min tanke var att inledningsvis (de 4 första milen) inte springa fortare än 70 min/mil - men det är svårt när man har pigga ben - fin stig - bra tryck i pannlampan och hela världen ligger för ens fötter... Kom hem - laddade upp data - fick i mig lite kesella - nötter - cola - och ost/skinkrullar. Sov 35 min och sedan upp igen.




Intervall 2 - 02:50:

Själv - eller - ja - Stina (min hund) fick gå upp mitt i natten. Normalt jobbar hon ju treskift med mig på Gothenburgs Finest - men nu är ju hon oxå inne i pappaledighetslunken - så hon undrade nog vad som hände. Samma runda som intervall 1. Min bedömning är att det var under intervall 2 som det ballade ur - jag sprang för fort - Spotify i lurarna - låååånga kliv på stigen - snabba trippsteg i backarna istället för att ta det lugnt - drack för lite.... osv....

Med Anna Ternheims cover på "Shoreline" trummades det på i den kalla och bittra vinternatten...

Hemma igen....60 min precis - helvete!!! För fort - nu började det - illamående - försökte äta.... det blev små ekorrbitar - skinka/ost - kesella - cola - försökte äta bröd - växte i munnen... Hemskt! Duschade - sov 35 min...upp igen...

Intervall 3 - 05:55:

Spiken i kistan.... Sällskap av Anders... Nu tänkte finurlige och intelligenta Johan (pratar om mig själv i tredje person....creepy..!!!) att det var ett lysande tillfälle att pröva runda nummer två....BARA stig - och lite halvkuperat...


Ramlade in på 67 min och tyckte nog att det var lite segt på slutet - skulle gått tidigare - och mer i uppförsbackarna Intervall 3:s stora behållning var när vi kom upp på det stora hygget efter 6 km och solen började gå upp - en värme i bröstet och en känsla av att "det här kommer bli en bra dag" infann sig -Uppladdning av data - dusch - lite mer käk - fortfarande illamående - Harry (min son...) kom och sa godmorgon - eller - gahahahaggahha - ungefär... ;) Sov uppe i vår säng - somnade direkt - när jag vaknade....ja...då var jag gulgrön i ansiktet och kände mig vinterkräksjuk.... VATTEN i ansiktet och i munnen och sedan "raska" steg mot nya understället.

Intervall 4 - 08:45:

Magnus kom förbi - riktigt kul - vi sprang och pratade - kroppen kom igång bra. Kände mig stark igen. Solen sken i ansiktet och det kändes som om de nästkommande intervallerna skulle vara "a walk in the park"... HÖGMOD!!!!!! det leder nästan alltid till saker hämtade ur filmen Se7en.....!!!! KAOZZSSS!!! Intervallen slutade på 69 minuter. Kom hem - samma procedur - uppladdning - dusch - nu var det RIKTIGT svårt att äta.... Linda peppade på - "-Ät!!" - "-Vad vill du ha? - jag fixar!!" Hon är grym min fru...!!!! Magnus stannade kvar och tog en macka och kaffe. Det blev ingen sömn nu - var nog i ett halvsovande tillstånd ändå...

Intervall 5 - 11:55:

Linda sprang med som pepp - nu började det kännas i kroppen - samma runda som 1 / 2 och 4 - Det börjar kännas att kroppen har jobbat i 4 mil. Den är lite stel - det tar 3-4 km att komma igång med bra rörelser....och när kroppen "vaknat" - då börjar kroppen säga "-stopp för h-vete - du kan inte köra på tom tank....!!!" Den känslan är något som återkommer under intervall 5-8 - känslan av att hela tiden ligga minus och bli torsk på energi...När jag tävlade på landsvägscykel under flera år pratade vi om "väggen" och att få "hammaren" - jag har aldrig haft svårt att trycka i mig vare sig vätska eller käk under träning och längre tävlingar / etapplopp på cykel....från 5 milen och framåt kändes det som om varje tugga skulle komma upp igen... spännande...eller....Linda var superpigg och coachade på bra.

Intervall 6 - 14:55:

Solorunda med Stina - vader - lår - rygg - inga problem - MAGEN!!!!! Varje isättning - bit ihop - nu kör vi - ett steg framför det andra - kör på - vänster höger vänster höger - "-Oj - den här låten älskar jag...!!" Samma runda igen - 3 km - 5 km - Här går jag snabbt  - kör på - bara 1 km kvar....såhår rullade det på... Tack gode gud att det var sol ute. Kom hem till huset (efter den vanliga h-vetesbacken upp till huset) - och välkomnades av fru och svärmor - fotosession - helt slut - cola!!!!!! Tror att Linda frågade "-Men du är glad iallafall...eller?!" vilket idag fick mig osökt att tänka på ett filmklipp jag såg på en annan löparblogg jag läser...


Intervall 7 - 17:55:

Förberedde mig på en solorunda. Nu var jag sliten - j-vligt sliten mentalt - att dra på sig kläderna igen - och den här gången pannlampa på grund av mörkret gjorde inte saken bättre - Ett stilla "-Nu är det mindre än Göteborgsvarvet kvar..!!" att försöka peppa mig själv gav inga större glädjeyttringar i kroppen och endorfinnivån hade nog vid det här laget nått "all time low".... Precis när jag är på väg ut ropar Linda att Anders (som sprang med 1 och 3...) sett mina filmer på nätet och sagt "-Det här håller inte - vi måste upp och springa med!!" Så han hade helt enkelt lämnat ett kalas och svängt förbi hemma - bytt om och nu stod han där i mörkret som en räddande ultraängel....!!!! Sjunde rundan blev en hopkastad 2.5 km slinga som vi "sprang" fyra varv på - en 2 liters cola på soptunnan för att få en sipp på varje varv... Landade in på 75 min och nu var det snart över.... Gäster hemma som skulle kolla på Mello - Linda sa att jag såg berusad ut - svärmor började undra om han den apatiske i hörnet levde....och det gjorde jag ju......jag var bara lite trött....eller JÄVLIGT trött....helt enkelt... :)

Jobbigt att känna sig som bilden ser ut....och det var ungefär så det var 7 milen...
Intervall 8 - 20:55:

Ytterliggare en vän skulle komma förbi och peppa - ringer en timme innan - barnen sjuka - kan inte komma . Vad händer då.....? Jo...Anders med familj som inte åkt hem säger direkt "-Jag springer med dig!!!" Från att ha tänkt springa två rundor är han nu snart inne på si fjärde...och peppar fortfarande.... Nu bestämde Anders helt plötsligt "-Du kan inte springa på dessa kuperade stigar igen...det är vansinne...nu gör vi såhår...Vi springer ner till vägen och sedan springer vi landsväg till Lindome och förbi tills vi nått 1 mil...!" Var för trött för att ha några synpunkter. 20:55 drog vi iväg - 1 km från vårt hus är nerför - kroppen kom igång bra - 1 mil kvar - DET ÄR INGENTING!!!" - travade på - 3 km - Hör Mando Diao i mitt huvud - Anders röst varje 500 meter "-Nu kör vi!" - jag var nog inte så pratsam.... Började se ljusen från Lindome centrum - förbi golfbanan - över på cykel och gångväg - gick upp till Barnsjövägen - 1.7 km kvar - nu jävlar - rullade på igen...matta ben - trött i huvudet - illamående - börjar frysa - men tankarna börjar komma - "8 mil!!" "80 km har jag sprungit nu!!!" Känslor tar överhanden och jag känner ett (om än stelt...) leende sprida sig i ansiktet... På ICAs parkering står vår skjuts tillbaka till huset....350 m - 200 - 100 m..... 100 meter kvar....sedan är det över...!!! Det skakar till i min Garmin! Intervall 8 är avslutad - 80 km på totalt 9 tim och 12 min .... tiden kommer aldrig gå till historieböckerna - det kommer inte pratas om den på mystiska ultradistanssidor... Men nu vet jag ....jag vet hur det känns....att förflytta sin kropp 80 km med lite pauser...

Reflektion:

Vad skulle jag gjort annorlunda?
- Laddat hårdare med mat innan intervallerna
- Haft "lättare" banor som var mindre kuperade.
- Satsat på mer flytande föda (återhämtningsdrycker) efter varje intervall.
- Hållt mig till planen på 70 min / mil de första 4 intervallerna.

Jag kommer säkert komma på fler saker efterhand. Det var en upplevelse. Jag är tacksam över pepp här och på FB/Twitter. Tack Magnus och speciellt Anders. Tack Linda för markservice. Det funkar nog inte utan någon som roddar vid sidan av. Tack Seger för hjälpen med strumpor - körde Sense Running Thin Energizing - fyra mil och sedan ett par nya fräscha och sedan fyra mil till - Perfekta!!!!

Skulle jag göra om det...???!

Såg att det skulle arrangeras ultrintervaller i juli......värme - Skummeslöv är platt.. Vi får se...!!! :)



8 kommentarer:

  1. Riktigt bra jobbat! Kanske.....jag säger kanske kommer jag att prova på ultraintervallerna i juli. Vila nu ett tag innan du tar sikte på nästa utmaning!

    SvaraRadera
  2. Tack för fantastisk läsning, bra jobbat!
    (Men lika delar imponerande och galet tycker jag ändå att det är)

    SvaraRadera
  3. Tack för bra text. Jag skrattar riktigt gott när jag läser om din plåga. Jag känner igen mig där. Man är inte riktigt klok som fortsätter va? Ibland undrar man vad det är som driver en! Sedan får jag en tår i ögat när jag läser avslutningen. Jag känner igen mig där också! Lättnaden när det äntligen är över! Och sist men inte minst känner jag igen det där att man funderar på att göra det igen. Trots vad man just gått igenom!! Grymt jobb!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att kunna glädja! :) Jag är så satans (ursäkta...) imponerad av dig och Hällneby som jag följer på Twitter.. Jag förstår att ni lägger ner mycket tid...men att springa fort och länge som ni gör ---- hatten av!!! En dag vill jag bli som er....när jag blir stor...!!! :)

      Kram! Johan

      Radera
  4. Det var riktigt roligt att följa dig!
    Jag också känner igen mig!!
    Varför gör vi det?
    Hur kan vi ens fundera på att göra om det??
    Vi är galna men ahhh så lyckliga!!

    Vi kör tillsammans nästa gång.... Njut!!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du läser! Det är verkligen peppande att få kommentarer och hurrarop på twitter och i bloggen! Det värmer!

      tack!!

      Kram! J

      Radera
  5. Kul läsning! Gillar när riktiga tankar och känslor tecknas ned och man nästan känner sig involverad! Fortsätt kämpa! Grymt bra genomfört!!

    SvaraRadera