Äntligen april och premiär för swimrunsäsongen. Om någon sagt till mig 2012 att jag 2016 skulle ta mig till kusten norr om Barcelona för att köra swimrun hade jag nog varit lite skeptisk. Men nu var det alltså dags. Vi fick en inbjudan av organisationen för Swimrun Costa Brava i vintras och efter stark backning från framförallt Merrell men även Seger och Surfspot beslutade vi oss för att köra. Vi anmälde oss (givetvis…) till den längsta distansen - eller Ultran - på ca 75 km. När tävlingen kom närmare så valde arrangörerna att stryka ultradistansen så det fick bli maratondistansen på 42 km istället….något vi såhär i efterhand kanske kan tycka var OK… ;)
Efter en vinter av hård bergslöpning med inslag av trapplöpning och tiotals kilometer simning i öppet hav utanför Vallda sandö….(nej just det…vi hade glömt det…) var vi alltså på väg mot Platja D Aro och premiären av Swimrun Costa Brava.
Efter ett stärkande nattpass på Göteborgs hårda gator hämtade Per upp mig vid 05.00 på lördagen. Ut till landvetter - finköpp - träffade på folk frånTriathlon Väst som skulle till Mallis och cykla . flyg till Frankfurt - och sedan vidare mot Barcelona. I Barcelona skulle vi möta upp Barbara från arrangören Best Trail som skulle ta oss till vårt hotell i Platja D Aro - allt fungerade riktigt smidigt och vi var snart på väg i bil mot hotellet.
Väl på hotellet så såg vi till att kolhydratladda ”Lisa Norden style” med en stabil pizza samtidigt som vi diskuterade om vi skulle klippa eller inte klippa ärmarna på våtdräkten… Vi träffade på Lelle och Daniel från Swedish Armed Forces och de sa ”-Klipp!” Jag var lite skeptisk….men Per var mer entusiastisk. Sagt och gjort - Som vanligt känns det helt sjukt att klippa sönder en fullt fungerande våtdräkt. Vi kittade på oss det vi skulle tävla i under söndagen och tog en kort jogg längs strandpromenaden innan det var dags att hoppa i och simma lite.
Per rusade ner mot vattnet och hoppade i - jag följde efter och när jag väl dök i vattnet kände jag hur ett leende spred sig i ansiktet - helt klart vatten - lagom temperatur - MAGISKT! Simmade runt lite som ett barn eller som känslan av ett kosläpp för swimrunners.
Upp på hotellet - av med utrustning och sedan knatade vi iväg till målområdet där det skulle bedrivas någon form av preracebriefing. Samlingslokalen fylldes till bredden med folk som bar de klassiska attributen - ironman finisher t-shirts - Oakleybrillor med spaceade färger - kompressionsstrumpor och gigantiska träningsklockor.
Så startade showen - Inledningsvis gick det att höra vad arrangören sa, men efterhand blev det lite av ett organiserat kaos då folk inte riktigt förstod att det är bättre att vara tyst - vilket medförde att det var som att sitta i en stor Linguaphoneundervisning med spanska - franska - engelska och katalanska på samma gång. Det bästa var ändå när de visades karta med sträckor samtidigt som arrangören sa ”-men de är ändrade…så det stämmer inte riktigt..men ganska bra…!”
Efter genomgången bunkrade vi vatten - cola - postraceöl och choklad och stack tillbaka till hotellet. Tillbaka på hotellet var det dags för middag. Vi tog oss igenom friterade bläckfiskringar och efterrättsbuffe och beslöt oss för en tidig tapto då det var dags för revelj och fruktost 05.45.
Upp i ottan - frukost - packa det sista och bege oss till den förutbestämda platsen där vi skulle hämtas upp med buss för färd mot starten. Vi knatade iväg och kom fram till en rondell där vi var….tada….HELT SJÄLVA…!!! Efter en stund dök det upp ett norskt mixedpar och sedan ett gäng fransmän som kändes stabilt övertända - de pratade ÖTILLÖ…eller ”ÖtiÖ” som de sa (säg det fort) Då bussen inte dök upp tog en fransman befälet över gruppen och sa ”follow me” och vi marscherade iväg till en annan plats…där bussen inte heller dök upp…då gick vi alla tillbaka till hotellet.. Vid hotellet stötte vi på en arrangör som pratade i telefon med busschauffören…..Jag vet inte vad de pratade om, men han lyckades iallafall pressa in ”Bale!” minst tio gånger på 30 sekunder och sedan pekade han mot en ny punkt vi skulle gå till. Efter ytterligare en promenad kom vi fram till en ny plats…och där…..tada….kom det en buss!
Vi hoppade på bussen och åkte en bit - utsikten med hav på en sidan och höga berg på ena sidan vad fantastisk. Efter en stund kom vi fram till en ny buss - bytte buss - och körde vidare. Upp i bergen mot Begur där starten skulle gå.
När vi närmade oss Begur såg vi en stor uppblåsbar portal högt högt uppe på ett berg, och vi insåg att det var där vi skulle starta. Bussen stannade och vi fick kliva ut och kitta på oss utrustningen. Redan nu började värmen kännas trots att det bara var dryga 15 grader strax innan åtta. Efter att ha fått burken med GPS trackern så fick vi gå sista biten upp mot startplatsen. Väl uppe på toppen var utsikten helt fantastisk - berg - himmel och hav.
1 minut till start - nedräkning - alla kändes rätt avslappnade - första tre kilometerna skulle gå nerför innan första simningen på 540 meter - Good luck - och vi var iväg. Per sa någonting om att ”-…det här känns ju lätt….!” och vi rullade på ner genom en by vidare mot riktigt fin singletracktrail.
Värmen kändes redan och det var riktgt skönt att komma ner till första simningen. 540 meter - helt klart vatten - vi hade bestämt att vi skulle ta det lugnt även på simningen i början, så jag hakade på ett par fötter framför och fokuserade på att komma in i lugnet som jag brukar finna lite längre fram under tävlingar. Siktade ibland - kollade ner och såg fiskar - inte fulfiskar som hemma utan mer ”svartvita hitta Nemo fiskar”. Första simningen kändes bra och vi kom fram och tog oss upp. Bra fäste med nya Allout Crush Light från Merrell. Jag har aldrig sett klippor som de vi steg upp på.. Det var som om någon hade ställt rader av knivar med eggen uppåt. Vi började klättra då det var riktigt brant. När vi kom upp mot krönet blev jag lite tagen av utsikten. Att vara så högt upp samtidigt som det stupar ner mot ett grönblått hav var (jag kommer använda det ordet många gånger…) magiskt.
Väl över krönet tittade jag upp och sa till Per.. ”Vi skall nog dit upp!”…dit upp var helt galet….4000 meter uppför….UPPFÖR med stort U….högt - brant… Vi övergick ganska snabbt till SwimWalk och tog oss uppför berget. Väl uppe så öppnade terrängen upp sig och vi kom ut på en fantastisk stig med havet på vår vänstra sida. Underbart att få sträcka ut. Efter ca en kilometer var det dags för nästa simsträcka på ca 400 meter.
Vi simmade på - magisk simning med underbart vatten - en bra simning med bra flyt där vi plockade två franska lag. Vi kom upp på en sandstrand och fram till första energistationen. Skönt med energi - cola - nötter - apelsin och godis. Fyllde på våra softflasks och drog iväg. Nu var det mer stadslöpning, men det gick fortfarande stabilt uppför. Vi matade på - pratade om hur fint det var - försökte ta in vyn.
Asfalten blev grusväg blev stig och vi fortsatte uppåt. Per körde sin klassiker "-Går det uppför måste det gå nerför!" Det underbara med Swimrun Costa Brava är att det känns som om arrangören lyckas får till 90 % uppför och 10 % nerför... :) Vi sprang vidare - simmade - sprang - simmade. De sträckor jag skrivit ut på paddlarna började suddas ut och vi hade till slut inte riktigt koll på var vi var i racet...och när vi frågade funktionärerna om sträckor så fick vi lite olika svar. Vi brydde oss egentligen inte om det utan fortsatt att mata på. Bitvis var det tyst, och som vi pratade om senare på hotellrummet. "-När det blir tyst...det är då man vet...att nu börjar lidandet..." Det sköna med långa lopp är att man är pigg..för att bli seg..för att senare bli pigg igen. Det är en fysisk och känslomässig bergochdalbana som är fantastisk på något sätt. Jag tycker att jag lär mig mer och mer om mig själv för varje lopp jag kör. Nog filosoferat.
Efter ett antal simspringhoppande kom vi fram till mannen på stranden... Vi kom ner på en strand i en liten vik. Eftersom jag alltid simmar först försökte jag fokusera på att hitta den funktionär som skulle bocka av oss och peka ut riktningen... Men det första jag såg var....Mannen på stranden...eller Claude....
Vi hade hamnat på en nudiststrand..framför mig stod nu en funktionär med Besttrail tshirt och Claude...en spanjor som gud skapade honom..helnöjd med oakleybrillor med blått glas...händerna i sidorna och en stabil pjäs mellan benen. Frågan är om han var mest intresserad av var vi skulle ta vägen eller våra tajta skandinaviska kroppar draperade i neopren. Jag tittade mig omkring och vi hade verkligen hamnat i en nudistkoloni med folk i alla former. Ja ja...vi kom i vattnet...simmade...kom upp på andra sidan. Frågade Per... "-Såg du..!?" Pers svar "-Det var lite svårt att missa...!" :)
Vi sprang på - simmade. Ju längre dagen gick desto mer stökig blev simningarna. Arrangörerna var grymma på att märka ut löpsträckorna under hela dagen, men utmärkningen av simsträckorna måste bli bättre tills nästa år. Det håller inte att säga "-håll höger efter klippan och sikta därefter mot dina kamrater..." Under ett flertal av simsträckorna kom en kajak upp vid sidan om mig och sa att jag skulle sikta mot en annan kajak....för att därefter inse att den kajak jag skulle simma mot hade flyttat sig... Mitt tips är att jobba med större bojar - likt man använder i triathlon - och som man använde vid sista simningen under dagen. Då är det lätt att se vart man skall och rytmen i simningen blir bättre.
Ju längre in i banan vi kom desto mer lättlöpt (allt är relativt....) blev det. Vi var som sagt lite lost i sträckor med tanke på att det vi skrivit upp var borta, men vi hade en bit där vi skulle veta var vi var och det var en sträcka där man skulle "vågbrytshoppa" över tre pirar.
När vi väl kom fram till vågbrytarna visste vi var vi var och vi ökade tempot något. Här märkte vi att vi har lite mer rutin än de andra lagen som var med vad det gäller att komma i och ur vattnet. Vi är vana vid snabba byten och fipplar inte så mycket med utrustningen. Det var typ 150 löpning - 180 simning - 150 löpning - 100 simning - 100 löpning - 100 simning och sedan upp på strand och löpning på strandpromenad.
Nu började jag känna det välkända pirret i baksida låren. För få långpass började nu kännas. Jag sa till Per att vi var tvungna att sänka farten. Vi tuggade på och kom till slut fram till stadsskylten för Platja D Aro. Fin löpning på små bakgator. Två simningar kvar. Fin simning. Passade på att njuta. Kom ut på "vår strand" Tittade bort och såg sista simningen där man skulle simma ut mot en boj - runda - simma längs med stranden och sedan in mot stranden för sista löpningen mot mål. Sista simningen gick bra. Kände mig stark trots att vi nog simmat dryga 7 kilometer. När vi kom ur vattnet kändes det skönt att få sträcka ut på plan asfalt. Tittade på klockan. Per hade sagt "-det kommer nog ta sex och en halv timme...!" innan vi startade.. Nu stod min klocka på 7 tim och 52 min.... :) Jag sa till Per... "-vi skall in under 8!" Matade på - folk tittade på oss och tänkte förmodligen att vi var dårar. Kom ut på huvudgatan - spanska kollegor som såg ut att ha pondus stoppade trafiken - sista biten in - vi kommer klara sub8 - 50 meter till mål - höjer handen för att highfivea Per - 30 meter - 20 meter - TJOHOOOO - slår i någon ojämnhet i marken (lyft på fötterna....) och flyger genom luften för att landa på knän och händer - reser mig upp - blöder - vad i helvete - tittar på Per - och vi springer de sista metrarna in i mål! Lycka över att vara i mål - lycka över att få ha upplevt en underbar bana. Medalj - byter om - norska laget vi pratat med innan kommer i mål. Vi grattar varandra och tar obligatoriska målfoton. Pastasallad och cola. Pratar med mixedtvåorna. Alla verkar vara överens om att Swimrun Costa Brava är något utöver det vanliga. En otroligt fin bana som får 10 av 10 om man bara fixar till landmärken att simma mot.
Tillbaka på hotellet - dusch - San Miguel och chips. Vi pratar om loppet. En fantastiskt fin tävling som vi kommer komma tillbaka till nästa år. Har ni möjlighet så skall ni åka. ÖTILLÖ är vackert - Öloppet är vårt lopp - Swimrun Costa Brava är exotiskt för oss från Sverige. Oerhört fin traillöpning - magiskt rent och klart vatten. Trevliga funktionärer - Jag skulle inte vara förvånad om de har 100 lag på startlinjen till maratondistansen nästa år. Tack Pere för tävlingen. Tack Barbara för alla hjälp med transporter och goproförvaring. Tack till Merrell och Claes för att ni/du gör att vi kan göra det vi gör. Tack Seger och Susanne för spons av de bästa strumporna för swimrun. Tack Peter på Surfspot/Trispot för att du alltid fixar toppdräkter.
Jag lämnar med vår film och den officiella filmen. Åk till Costa Brava nästa år - Ni kommer inte ångra det!
Vi sprang på - simmade. Ju längre dagen gick desto mer stökig blev simningarna. Arrangörerna var grymma på att märka ut löpsträckorna under hela dagen, men utmärkningen av simsträckorna måste bli bättre tills nästa år. Det håller inte att säga "-håll höger efter klippan och sikta därefter mot dina kamrater..." Under ett flertal av simsträckorna kom en kajak upp vid sidan om mig och sa att jag skulle sikta mot en annan kajak....för att därefter inse att den kajak jag skulle simma mot hade flyttat sig... Mitt tips är att jobba med större bojar - likt man använder i triathlon - och som man använde vid sista simningen under dagen. Då är det lätt att se vart man skall och rytmen i simningen blir bättre.
Ju längre in i banan vi kom desto mer lättlöpt (allt är relativt....) blev det. Vi var som sagt lite lost i sträckor med tanke på att det vi skrivit upp var borta, men vi hade en bit där vi skulle veta var vi var och det var en sträcka där man skulle "vågbrytshoppa" över tre pirar.
När vi väl kom fram till vågbrytarna visste vi var vi var och vi ökade tempot något. Här märkte vi att vi har lite mer rutin än de andra lagen som var med vad det gäller att komma i och ur vattnet. Vi är vana vid snabba byten och fipplar inte så mycket med utrustningen. Det var typ 150 löpning - 180 simning - 150 löpning - 100 simning - 100 löpning - 100 simning och sedan upp på strand och löpning på strandpromenad.
Nu började jag känna det välkända pirret i baksida låren. För få långpass började nu kännas. Jag sa till Per att vi var tvungna att sänka farten. Vi tuggade på och kom till slut fram till stadsskylten för Platja D Aro. Fin löpning på små bakgator. Två simningar kvar. Fin simning. Passade på att njuta. Kom ut på "vår strand" Tittade bort och såg sista simningen där man skulle simma ut mot en boj - runda - simma längs med stranden och sedan in mot stranden för sista löpningen mot mål. Sista simningen gick bra. Kände mig stark trots att vi nog simmat dryga 7 kilometer. När vi kom ur vattnet kändes det skönt att få sträcka ut på plan asfalt. Tittade på klockan. Per hade sagt "-det kommer nog ta sex och en halv timme...!" innan vi startade.. Nu stod min klocka på 7 tim och 52 min.... :) Jag sa till Per... "-vi skall in under 8!" Matade på - folk tittade på oss och tänkte förmodligen att vi var dårar. Kom ut på huvudgatan - spanska kollegor som såg ut att ha pondus stoppade trafiken - sista biten in - vi kommer klara sub8 - 50 meter till mål - höjer handen för att highfivea Per - 30 meter - 20 meter - TJOHOOOO - slår i någon ojämnhet i marken (lyft på fötterna....) och flyger genom luften för att landa på knän och händer - reser mig upp - blöder - vad i helvete - tittar på Per - och vi springer de sista metrarna in i mål! Lycka över att vara i mål - lycka över att få ha upplevt en underbar bana. Medalj - byter om - norska laget vi pratat med innan kommer i mål. Vi grattar varandra och tar obligatoriska målfoton. Pastasallad och cola. Pratar med mixedtvåorna. Alla verkar vara överens om att Swimrun Costa Brava är något utöver det vanliga. En otroligt fin bana som får 10 av 10 om man bara fixar till landmärken att simma mot.
Tillbaka på hotellet - dusch - San Miguel och chips. Vi pratar om loppet. En fantastiskt fin tävling som vi kommer komma tillbaka till nästa år. Har ni möjlighet så skall ni åka. ÖTILLÖ är vackert - Öloppet är vårt lopp - Swimrun Costa Brava är exotiskt för oss från Sverige. Oerhört fin traillöpning - magiskt rent och klart vatten. Trevliga funktionärer - Jag skulle inte vara förvånad om de har 100 lag på startlinjen till maratondistansen nästa år. Tack Pere för tävlingen. Tack Barbara för alla hjälp med transporter och goproförvaring. Tack till Merrell och Claes för att ni/du gör att vi kan göra det vi gör. Tack Seger och Susanne för spons av de bästa strumporna för swimrun. Tack Peter på Surfspot/Trispot för att du alltid fixar toppdräkter.
Jag lämnar med vår film och den officiella filmen. Åk till Costa Brava nästa år - Ni kommer inte ångra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar