Då var det dags att knyta ihop säcken för swimrunsäsongen 2014... Tydligen var snön på väg till Kiruna och här på framsidan skulle det krypa ner mot 0 grader natten till onsdag. Tid för eftertanke reflektion och börja planera inför säsongen 2015. Årskrönikan väntar vi med till någon gång i december. Vi på Team Crosstränad vill passa på att framförallt tacka Peter på Surfspot och Claes på Merrell för all hjälp under säsongen. Utan er hade vi förmodligen inte tagit oss till ÖTILLÖ. Idag hade teamet planeringsmöte inför 2015 som ser ut att bli ett späckat år med många tävlingar. I väntan på nya äventyr satte vi ihop en liten film från sommaren som gick... ENJOY!
söndag 21 september 2014
måndag 8 september 2014
torsdag 4 september 2014
ÖTILLÖ 2014 - en resa in i det mentala rummet...
"-And last but not least...TEAM CROSSTRÄNAD - JOHAN DAHLHÖJD and JOHAN AXELL - SWEDEN!"
- PAUS - REWIND - det var såhär det började... Vi började våra stapplande swimrunsteg i september 2012 efter att jag läst lite om Öloppet. Googlade man swimrun hamnade man snabbt på ÖTILLÖ och steget till YouTube var inte långt...detta galna - sinnessjuka lopp på 75 km i Styockholms skärgård. Redan där föddes en tanke om att "det här vill jag göra någon gång". Efter att vi kört säsongen 2013 så köpte jag helt sonika en lott i ÖTILLÖ lotteriet för 2014... Träningen rullade på och vi hade bestämt att vi skulle köra Kustjagaren och Öloppet. Jag hade nästan glömt av lotten när det var dags för dragningen inför ÖTILLÖ 2014. Nåja....jag kopplade upp mig på paddan och när sista lotten drogs av Mr Lemmel så visade det sig att vi skulle till VM.....Galet men fantastiskt!!!
Ni som har följt oss under säsongen vet att det har varit lite upp och ner. Fullt fokus har dock hela tiden varit att fullfölja ÖTILLÖ. Vi har valt att skriva "två" RR - en för mig Dahlhöjd....och en för Axell...då vi tror att vi förmodligen har upplevt resan på olika sätt... :) Då börjar vi...
DAHLHÖJD...
Vi åkte upp till sthlm under lördagen. Inbokade på Scandic Sergel Plaza och vi fixade och trixade det sista inför loppet. Surfspot hade skickat nya Zone3 dräkter, men vi hade bestämt att vi skulle vänta med att klippa i dem tills vi var ute i Sandhamn. Istället blev det limning av sträckor på paddlarna och byte av remmar.
Efter en god natts sömn var det dags att packa ihop och dra ner till Grand där Silverpilen skulle ta oss över till Sandhamn. Vissa hade tydligen missat det där om var båten gick ifrån...det kan ni läsa om här... ;)
Väl ute i Sandhamn möttes vi av de båda racedirektörerna Michael Lemmel och Mats Skott. Vidare till platsen där vi skulle visa upp mandatory gear - våtdräkt - visselpipa - första förband - kompass m.m. Utöver det fick vi racevästar och simmössor samt lite annat i en goodiebag.
Allt gick väldigt smidigt och snabbt, och vi installerade oss på vårt rum på seglarhotellet. Vi hade tänkt att vi skulle gå på preracebriefing innan vi gick ner till första simningen och kollade, men vi valde att sticka iväg och kolla innan briefingen. Genomgången innan var riktigt bra och samtidigt som det kändes familjärt så kunde man känna att de flesta redan hade morgondagen i tankarna.
Vi bestämde oss för att endast klippa benen på våra våtdräkter...vilket skulle visa sig vara en förträfflig ide...mer om det senare. Vi ställde klockan på 03:30 och släckte ganska omgående. Efter ca 10 min sov Axell som en stock och jag låg och vred och vände på mig....hur skulle det gå...hur kallt var det i vattnet....hur skulle vi klara Ornölöpningen..? Tankarna snurrade, men jag måste ha däckat så småningom.
Klockan ringde...upp direkt och stapplade till duschen för att vakna. Vi drog på oss kläderna och tog oss till matsalen för att köa med de andra. Surrealistiskt att titta ut genom fönstret från matsalen och se mörker bli till dag samtidigt som man försöker trycka i sig lite för att klara dagen. Tillbaka till hotellrummet för att marinera oss i vitt vaselin och dra på sig våtdräkt och allt annat som skall med. Starten är ju lite flytande beroende på när finlandsfärjan passerar, men tävlingsledningen hade sagt att vi skulle vara klara att starta kl 05:40. Vi lastade våra väskor på Silverpilen som skulle ta utrustningen till Utö.
Efter detta körde jag ett snabbt - sistaminutenpanikstopp på muggen.. Jag hann ut och nu stod vi på startlinjen.... Känslan av att stå där....nervös - laddad - lite rädd - glädje... mystiska känslor... och PANG - där gick starten och vi var iväg...
Löpningen ner till första och den längsta simningen är en masterstart med fyrhjuling, så det går inte fort utan tävlingen börjar egentligen på riktigt när man kommer ner i vattnet. Vi kom ner till vattnet och Axell kopplade in sig i linan. Vi hade bestämt att vi skulle köra lina på alla längre simningar. Vi har sett så mycket folk under säsongen som tappar bort varandra, eller som får vänta och göra omstarter. Eftersom både jag och Axell har vår styrka i simningen var tanken att trycka på ordentligt i början och ta det lite lugnare på löpningarna för att spara oss inför "halvmaran" på Ornö... vattnet kändes inte så farligt kallt, men jag blev inledningsvis lite rädd eftersom jag inte kände flytet i simningen.
Jag är extremt glad över att jag känner mig bekväm i vattnet. Simningen känns som mental vila, och jag gjorde en omstart och helt plötsligt stämde det. Vi kom upp på andra sidan och jag tittade bak på Axell. Han såg pigg ut...skönt - Axell tog täten över klipporna på Vindalsö och vi var snart framme vid näst korta simning över till Vånsholmen och första vätskan. Jag sa till Axell att ta det försiktigt vid uppstigningen då jag förra året såg lag som höll på att slå ihjäl sig på de hala klipporna.
Nu var vi igång på riktigt - vi tuggade på över Skarp- Runmarö med Axell i täten. Det är få gånger i mitt liv som jag sett så fin löpning. Vitmossa - mjuk stig där man bara kan tassa på. Kuperat men otroligt vackert.
Tiden gick och vi matade på ner mot nästa mål som var Runmarö och Red Bull Sprint prize tillika cutoff kl 09.00 - Vi landade in vid 08:09 och drack och åt snabbt för att fortsätta löpningen på grusvägar ner mot simning över mot Risselö och Munkö. Jag var lite småstressad i det här läget. Hade vi haft tillräckligt med tid vid cutten? En vän som kört två gånger tidigare hade sagt att det är gott om tid ibörjan, men att snaras dras åt efterhand som dagen går... Slog de onda tankarna ur hågen och tänkte bara på att vi skulle mata på och döda de längre simningarna för att lägga distans mellan oss och klockan.
Färden gick ner mot Munkö och Käckskär. Vi pratade inte så mycket. Kroppen kändes bra och jag kände mig upprymd över hur vackert det var. Västkusten är fantastisk, men det här var något annat. Det kändes som ett privilegium att får vara med om det här. Orörd terräng som bara finns där för oss att besegra.
I början av racet är det som sagt många långa simningar. Vi hade valt att köra med långa ärmar, och det visade sig vara en vinnare. Vi pratade med folk längs banan som frös - hackade tänder - skakade. Ett herrlag som kvalat via Utö Swimrun berättade dagen efter racet att de under grissimningen - 1400 meter - hade frusit så mycket att de fått panik på slutet. Förutom lite krampkänning i vaden mellan Kymmendö och Getskär så kände jag mig aldrig påverkad av kylan. Det var kallt, men det var inte FÖR kallt. Att slippa känna kallt vatten som strömmar via armarna in i dräkten var befriande.
Cutoff nere på Nämndö Kök och bar var satt till kl 12:00 - vi passerade kl 10:39 och det kändes fortfarande bra. Jag tog lite grönsakssoppa vilket var ett fantastiskt avbrott mot all sliskig gel och sportdryck. Vi trummade på igen och Axell stack ut för ett snabbt pitstop i skogen...eller som några britter uttryckte det när jag stod ensam på vägen... "If you gotta go -you got to go!"
Slutet på Nämndö närmade sig och vi började göra oss beredda för grissimningen. Kuperad terräng och vi kom fram till energistationen på Mörtö. Jag såg till att verkligen trycka i mig. Tre gel - en bar - gott och blandat - Enervitdryck och banan. Det var under nästa simning vi skulle skapa mer tid att ha tillgodo inför Ornö. Vi kom upp på klipporna och tittade bort mot Kvinnholmen - 1400 meter längre bort. Har man inte stått däruppe så är det svårt att förstå hur långt det känns. Vattnet var lugnare än förra året, men känslan av att vara liten blir ändå väldigt påtaglig. När man står uppe på klippan är det inga problem att se stroboskopet på andra sidan...när man väl klättrat ner till vattnet är det lite svårare. Jag såg ett större gäng lag som var ca en tredjedel ut på simningen när vi klättrade ner. Vi kom i vattnet - fick OK från Axell att han var klar och så började jag mata därframme. Allt stämde. När jag siktade såg jag att jag höll en bra kurs. Jag märkte att vi tog in på simmarna framför. Glädjen bubblade - det här kommer gå riktigt bra - kroppen kändes snabb i vattnet och det kändes avslappnat.
Vi kom upp på andra sidan och jag kände mig riktigt glad. Jag hade simmat bra. Det hade gått snabbt och vi var över på andra sidan. Nu var det en lång simning på 970 meter innan dagens stora ångest - Ornölöpningen... Vi kom fram till cutten på Mörtö Bunsö - repet skulle dras 14:30 och vi var där kl 12:46...gott om tid. Laddade med positiv energi körde vi på.
Vi kom nu fram till energistationen på Kymmendö. Den här stationen har jag sett flera gånger på Youtube. alla kommentarer om den påföljande långa löpningen på Ornö. Stationen var riktigt fin. Alla som jobbar med ÖTILLÖ skall ha en stor eloge. De peppar, de skrattar och livar upp allt runt tävlingen vilket gör att man alltid lämnar energistationerna tokladdad. Jag fick i mig bra med käk...eller käk...massa klet och vätska...på statioenn...jag märkte att Axell hade blivit tystare och tystare ju närmare Kymmendö vi kom. Efter tävlingen förklarade han att han hade haft en så stark och djup ångest inför halvmaran på Ornö att han bara kröp in i sig själv. Jag försökte mana på honom att trycka i sig mer energi och efter det var det en kort simning över till Ornö. Väl över på Ornö började jag cabba ner direkt. Jag sa till Axell att cabba, men han sa att han var frusen och ville ha dräkten på en stund. När det var dags för honom att cabba fick han ett psykbryt då remmen till dragkedjan hamnat på framsidan. I det tillstånd Axell var vid tillfället var det svårt att hantera och han skrek således "-VAR FAN ÄR DEN JÄVLA DRAGKEDJAN!!!" rakt ut.... jag kunde inte hålla mig för skratt och döpte genast om honom till Kjell...han blev nog inte gladare för det...
Vi tog oss fram - Axell led - jag hade nog en känsla av att vi skulle klara sista cutten vid Ornö, men jag ville inte gå...jag försökte mana på Axell - vi joggade några hundra - gick 50 - till nästa hus - till nästa krök - nu blir det nerförsbacke. När vi kom ut på asfalten innan Ornö såg det ut som om Axell skulle knäckas. Försökte peppa igen. Han slet som ett djur och vi kom upp till Milebreaker Final 15 vid Ornö kyrka - 15:47 - Detta innebar att vi nu hade 2 tim och 13 min att ta oss de sista 8 km fram till Ornö syd och sista cutten. Det kan man gå,...men det ville inte jag...jag ville skapa lite mer tid. Vi pratade som hastigast med Mats Skott vid Ornö Kyrka och fick reda på att vinnarna var i mål på tiden 8 tim och 16 min....DET ÄR HELT SINNESJUKT!!!
Jag började räkna ner för Axell - km tickade långsamt fram - vi vek in på stig och vi visste nu att vi var nära cutten. Jag hade sagt till Axell att om han bara grävde djupt fram till sydspetsen så skulle han få ta några minuter och samla sig inför nästa simning. Vi kom upp till Ornö Syd och sista cuten kl 16:59:53 och hade således lite drygt en timme till godo. Vi var överlyckliga...om vi inte skadade oss så skulle vi ta oss i mål - vi skulle klara det mål vi drömt om i två år. Den mentala målgången var för mig passerad. Den stress jag känt under dagen över tider och rep var bortblåst. Jag hade haft tid att njuta under dagen, men nu var det som om jag kunde ta in allt runtomkring mig. En total lycka och nästan religiös värme... :)
Vi cabbade upp - simningarna från Ornö till Utö var kallare och vattnet var mer strömt, men det spelade ingen roll. Drygt 7 km till mål och vi var våra egna vinnare. Vi simmade på och hankade fram i obanad terräng. Vackert! Axell hade ont i foten och jag tänkte att jag bär honom om han inte kan gå. Nu skall vi i mål! På väg upp på mellankobbarna satt Nadja Odenhage som tagit många av de fantastiska bilderna ni sett från racet.
Sista simningen över till Utö var som förra året riktigt ström och sedan var det endast ca 3 km fram till mål. Vi passerade ett lag som gick på slutet och sedan trapporna upp - mål - 13 tim och 6 min - glädje - kram av Michael Lemmel - en ÖTILLÖ öl i handen - medalj - en ÖTILLÖ finishermedalj. Vi gjorde det! Två heltidsarbetande småbarnsföräldrar gjorde det. Vi besegrade naturen och tog oss 75 km från Sandhamn till Utö. 65 km löpning och 10 km simning.
Känslan så här några dagar efteråt är att jag vill tillbaka. Jag vill uppleva det här igen. De andra swimrunloppen är fina, men det här var magiskt. Välorganiserat, proffsigt. Känslan av att på något sätt vara utvald gör väl sitt till. Det är så många som vill köra den här tävlingen. Detta kanske var once in a lifetime, men det är en tävling som jag önskar att alla som älskar swimrun skulle få genomföra.
Och så kommer vi till tacklistan. Tack Peter på Surfspot som trodde på oss för två år sedan och som sedan dess hjälpt oss med våtdräkter från Zone3. Tack Claes på Merrell som på ett helt fantastiskt (och ibland obegripligt..) sätt valt att hjälpa oss...vanliga småbarnsfarsor...med drösvis med skor. Claes du är grym!!! Tack Susanne på Seger för hjälp med den (förmodligen..) bästa strumpan för swimrun... Seger Running Mid Energizing. Tack Linda och Linda för att ni står ut med oss när vi skall springa eller simma stup i kvarten. Och sist men inte minst...tack Johan (Axell) - för att du är en grym vän och för att du trots att du inte är någon Kipketer har ett pannben av granit och har förmågan att bita ihop när kroppen vill ge upp. Du vet vad jag sa om våra chanser att klara loppet.....jag är glad att du motbevisade mig! :)
Lämnar med Axells ord innan han somnade på kvällen efter loppet....
"Om det börjar brinna inatt kan du skvätta lite Coca Cola på mitt täcke.....för jag går INGENSTANS!!!"
Här kommer Axells tankar efter ÖTILLÖ 2014......
- PAUS - REWIND - det var såhär det började... Vi började våra stapplande swimrunsteg i september 2012 efter att jag läst lite om Öloppet. Googlade man swimrun hamnade man snabbt på ÖTILLÖ och steget till YouTube var inte långt...detta galna - sinnessjuka lopp på 75 km i Styockholms skärgård. Redan där föddes en tanke om att "det här vill jag göra någon gång". Efter att vi kört säsongen 2013 så köpte jag helt sonika en lott i ÖTILLÖ lotteriet för 2014... Träningen rullade på och vi hade bestämt att vi skulle köra Kustjagaren och Öloppet. Jag hade nästan glömt av lotten när det var dags för dragningen inför ÖTILLÖ 2014. Nåja....jag kopplade upp mig på paddan och när sista lotten drogs av Mr Lemmel så visade det sig att vi skulle till VM.....Galet men fantastiskt!!!
DAHLHÖJD...
Vi åkte upp till sthlm under lördagen. Inbokade på Scandic Sergel Plaza och vi fixade och trixade det sista inför loppet. Surfspot hade skickat nya Zone3 dräkter, men vi hade bestämt att vi skulle vänta med att klippa i dem tills vi var ute i Sandhamn. Istället blev det limning av sträckor på paddlarna och byte av remmar.
Efter en god natts sömn var det dags att packa ihop och dra ner till Grand där Silverpilen skulle ta oss över till Sandhamn. Vissa hade tydligen missat det där om var båten gick ifrån...det kan ni läsa om här... ;)
Vi bestämde oss för att endast klippa benen på våra våtdräkter...vilket skulle visa sig vara en förträfflig ide...mer om det senare. Vi ställde klockan på 03:30 och släckte ganska omgående. Efter ca 10 min sov Axell som en stock och jag låg och vred och vände på mig....hur skulle det gå...hur kallt var det i vattnet....hur skulle vi klara Ornölöpningen..? Tankarna snurrade, men jag måste ha däckat så småningom.
Klockan ringde...upp direkt och stapplade till duschen för att vakna. Vi drog på oss kläderna och tog oss till matsalen för att köa med de andra. Surrealistiskt att titta ut genom fönstret från matsalen och se mörker bli till dag samtidigt som man försöker trycka i sig lite för att klara dagen. Tillbaka till hotellrummet för att marinera oss i vitt vaselin och dra på sig våtdräkt och allt annat som skall med. Starten är ju lite flytande beroende på när finlandsfärjan passerar, men tävlingsledningen hade sagt att vi skulle vara klara att starta kl 05:40. Vi lastade våra väskor på Silverpilen som skulle ta utrustningen till Utö.
Efter detta körde jag ett snabbt - sistaminutenpanikstopp på muggen.. Jag hann ut och nu stod vi på startlinjen.... Känslan av att stå där....nervös - laddad - lite rädd - glädje... mystiska känslor... och PANG - där gick starten och vi var iväg...
Löpningen ner till första och den längsta simningen är en masterstart med fyrhjuling, så det går inte fort utan tävlingen börjar egentligen på riktigt när man kommer ner i vattnet. Vi kom ner till vattnet och Axell kopplade in sig i linan. Vi hade bestämt att vi skulle köra lina på alla längre simningar. Vi har sett så mycket folk under säsongen som tappar bort varandra, eller som får vänta och göra omstarter. Eftersom både jag och Axell har vår styrka i simningen var tanken att trycka på ordentligt i början och ta det lite lugnare på löpningarna för att spara oss inför "halvmaran" på Ornö... vattnet kändes inte så farligt kallt, men jag blev inledningsvis lite rädd eftersom jag inte kände flytet i simningen.
Jag är extremt glad över att jag känner mig bekväm i vattnet. Simningen känns som mental vila, och jag gjorde en omstart och helt plötsligt stämde det. Vi kom upp på andra sidan och jag tittade bak på Axell. Han såg pigg ut...skönt - Axell tog täten över klipporna på Vindalsö och vi var snart framme vid näst korta simning över till Vånsholmen och första vätskan. Jag sa till Axell att ta det försiktigt vid uppstigningen då jag förra året såg lag som höll på att slå ihjäl sig på de hala klipporna.
Nu var vi igång på riktigt - vi tuggade på över Skarp- Runmarö med Axell i täten. Det är få gånger i mitt liv som jag sett så fin löpning. Vitmossa - mjuk stig där man bara kan tassa på. Kuperat men otroligt vackert.
Tiden gick och vi matade på ner mot nästa mål som var Runmarö och Red Bull Sprint prize tillika cutoff kl 09.00 - Vi landade in vid 08:09 och drack och åt snabbt för att fortsätta löpningen på grusvägar ner mot simning över mot Risselö och Munkö. Jag var lite småstressad i det här läget. Hade vi haft tillräckligt med tid vid cutten? En vän som kört två gånger tidigare hade sagt att det är gott om tid ibörjan, men att snaras dras åt efterhand som dagen går... Slog de onda tankarna ur hågen och tänkte bara på att vi skulle mata på och döda de längre simningarna för att lägga distans mellan oss och klockan.
Färden gick ner mot Munkö och Käckskär. Vi pratade inte så mycket. Kroppen kändes bra och jag kände mig upprymd över hur vackert det var. Västkusten är fantastisk, men det här var något annat. Det kändes som ett privilegium att får vara med om det här. Orörd terräng som bara finns där för oss att besegra.
I början av racet är det som sagt många långa simningar. Vi hade valt att köra med långa ärmar, och det visade sig vara en vinnare. Vi pratade med folk längs banan som frös - hackade tänder - skakade. Ett herrlag som kvalat via Utö Swimrun berättade dagen efter racet att de under grissimningen - 1400 meter - hade frusit så mycket att de fått panik på slutet. Förutom lite krampkänning i vaden mellan Kymmendö och Getskär så kände jag mig aldrig påverkad av kylan. Det var kallt, men det var inte FÖR kallt. Att slippa känna kallt vatten som strömmar via armarna in i dräkten var befriande.
Cutoff nere på Nämndö Kök och bar var satt till kl 12:00 - vi passerade kl 10:39 och det kändes fortfarande bra. Jag tog lite grönsakssoppa vilket var ett fantastiskt avbrott mot all sliskig gel och sportdryck. Vi trummade på igen och Axell stack ut för ett snabbt pitstop i skogen...eller som några britter uttryckte det när jag stod ensam på vägen... "If you gotta go -you got to go!"
Vi kom nu fram till energistationen på Kymmendö. Den här stationen har jag sett flera gånger på Youtube. alla kommentarer om den påföljande långa löpningen på Ornö. Stationen var riktigt fin. Alla som jobbar med ÖTILLÖ skall ha en stor eloge. De peppar, de skrattar och livar upp allt runt tävlingen vilket gör att man alltid lämnar energistationerna tokladdad. Jag fick i mig bra med käk...eller käk...massa klet och vätska...på statioenn...jag märkte att Axell hade blivit tystare och tystare ju närmare Kymmendö vi kom. Efter tävlingen förklarade han att han hade haft en så stark och djup ångest inför halvmaran på Ornö att han bara kröp in i sig själv. Jag försökte mana på honom att trycka i sig mer energi och efter det var det en kort simning över till Ornö. Väl över på Ornö började jag cabba ner direkt. Jag sa till Axell att cabba, men han sa att han var frusen och ville ha dräkten på en stund. När det var dags för honom att cabba fick han ett psykbryt då remmen till dragkedjan hamnat på framsidan. I det tillstånd Axell var vid tillfället var det svårt att hantera och han skrek således "-VAR FAN ÄR DEN JÄVLA DRAGKEDJAN!!!" rakt ut.... jag kunde inte hålla mig för skratt och döpte genast om honom till Kjell...han blev nog inte gladare för det...
Vi tog oss fram - Axell led - jag hade nog en känsla av att vi skulle klara sista cutten vid Ornö, men jag ville inte gå...jag försökte mana på Axell - vi joggade några hundra - gick 50 - till nästa hus - till nästa krök - nu blir det nerförsbacke. När vi kom ut på asfalten innan Ornö såg det ut som om Axell skulle knäckas. Försökte peppa igen. Han slet som ett djur och vi kom upp till Milebreaker Final 15 vid Ornö kyrka - 15:47 - Detta innebar att vi nu hade 2 tim och 13 min att ta oss de sista 8 km fram till Ornö syd och sista cutten. Det kan man gå,...men det ville inte jag...jag ville skapa lite mer tid. Vi pratade som hastigast med Mats Skott vid Ornö Kyrka och fick reda på att vinnarna var i mål på tiden 8 tim och 16 min....DET ÄR HELT SINNESJUKT!!!
Jag började räkna ner för Axell - km tickade långsamt fram - vi vek in på stig och vi visste nu att vi var nära cutten. Jag hade sagt till Axell att om han bara grävde djupt fram till sydspetsen så skulle han få ta några minuter och samla sig inför nästa simning. Vi kom upp till Ornö Syd och sista cuten kl 16:59:53 och hade således lite drygt en timme till godo. Vi var överlyckliga...om vi inte skadade oss så skulle vi ta oss i mål - vi skulle klara det mål vi drömt om i två år. Den mentala målgången var för mig passerad. Den stress jag känt under dagen över tider och rep var bortblåst. Jag hade haft tid att njuta under dagen, men nu var det som om jag kunde ta in allt runtomkring mig. En total lycka och nästan religiös värme... :)
Vi cabbade upp - simningarna från Ornö till Utö var kallare och vattnet var mer strömt, men det spelade ingen roll. Drygt 7 km till mål och vi var våra egna vinnare. Vi simmade på och hankade fram i obanad terräng. Vackert! Axell hade ont i foten och jag tänkte att jag bär honom om han inte kan gå. Nu skall vi i mål! På väg upp på mellankobbarna satt Nadja Odenhage som tagit många av de fantastiska bilderna ni sett från racet.
Sista simningen över till Utö var som förra året riktigt ström och sedan var det endast ca 3 km fram till mål. Vi passerade ett lag som gick på slutet och sedan trapporna upp - mål - 13 tim och 6 min - glädje - kram av Michael Lemmel - en ÖTILLÖ öl i handen - medalj - en ÖTILLÖ finishermedalj. Vi gjorde det! Två heltidsarbetande småbarnsföräldrar gjorde det. Vi besegrade naturen och tog oss 75 km från Sandhamn till Utö. 65 km löpning och 10 km simning.
Känslan så här några dagar efteråt är att jag vill tillbaka. Jag vill uppleva det här igen. De andra swimrunloppen är fina, men det här var magiskt. Välorganiserat, proffsigt. Känslan av att på något sätt vara utvald gör väl sitt till. Det är så många som vill köra den här tävlingen. Detta kanske var once in a lifetime, men det är en tävling som jag önskar att alla som älskar swimrun skulle få genomföra.
Och så kommer vi till tacklistan. Tack Peter på Surfspot som trodde på oss för två år sedan och som sedan dess hjälpt oss med våtdräkter från Zone3. Tack Claes på Merrell som på ett helt fantastiskt (och ibland obegripligt..) sätt valt att hjälpa oss...vanliga småbarnsfarsor...med drösvis med skor. Claes du är grym!!! Tack Susanne på Seger för hjälp med den (förmodligen..) bästa strumpan för swimrun... Seger Running Mid Energizing. Tack Linda och Linda för att ni står ut med oss när vi skall springa eller simma stup i kvarten. Och sist men inte minst...tack Johan (Axell) - för att du är en grym vän och för att du trots att du inte är någon Kipketer har ett pannben av granit och har förmågan att bita ihop när kroppen vill ge upp. Du vet vad jag sa om våra chanser att klara loppet.....jag är glad att du motbevisade mig! :)
Lämnar med Axells ord innan han somnade på kvällen efter loppet....
"Om det börjar brinna inatt kan du skvätta lite Coca Cola på mitt täcke.....för jag går INGENSTANS!!!"
Här kommer Axells tankar efter ÖTILLÖ 2014......
Med ett nonchalant ”ja gör du det” köptes det en lott i god
tid för lottningen av de gladas amatörernas chans att få en plats till Ö till
Ö. Det var så längesedan att jag inte minns när det var… Jag och Dahlhöjd var
ju ändå ärrade veteraner med två lopp bakom oss under det gångna året. Vad
kunde ett Ö till Ö vara jämfört med Öloppet och Kustjagaren…?
Januarikvällen kom då det via nätet lottades vilka som med
söt glädje fick viga året fram till 1e september att träna swimrun. Jag minns
väl att Dahlhöjd messade, att det sket sig nog med en plats, och jag tog min 15
månaders son och var i full flärd att ännu en gång med prostlig stämma avstämma
”Fader vår” en sista gång då telefonen började glöda i fickan. Helv##e! Vi fick sista platsen!!
Vi stämde upp med en racefika kommande vecka och försökte
lägga upp en plan/schema för hur vi skulle ro, ja eller simma och springa, hem
detta med en chans till en målgång nästan nio månader senare.
Kungsbacka simhall, Lennart Pantern Hansson, skogen, goda
vänner mfl var nu flera steg på vägen. Effektiviteten på träningen gick upp och
ner för mig likaså mängden och dess resultat.
Vi betade av Kustjagaren, Öloppet och en träningscamp i
Marstrand plus flera varv ute på Vallda Sandö och i sjöarna runt mitt och i
Dahlhöjds Hällesåker. Utöver detta anordnade vi tre stycken ”prova-på-lopp” i
Lindome för alla som ville testa på denna fullträffliga sport. Tack alla inblandade!
Med ett gediget jättehopp i livet är vi nu framme vid
lördagen 30e augusti då jag med glädje förvärvsarbetat från kl 06 och skyndat
hem till familjen och en anländande Dahlhöjd för att avnjuta smörgåstårta och
sötetyg inför bilresan till kungliga huvudstaden. Förvånansvärt lite trafik
gjorde att vi kom tidigare än beräknat och vi checkade in på Scandic Sergel
Plaza. Kvällsmat inhandlades på köttclownen och vi limmade paddlar med
bansträckningen, bytte all gummislang för att undvika missöden under loppet.
Med en bekväm sovmorgon och stabil frukostbuffé traskade vi några hundra meter
ner till kajen utanför Grand hotell. Vi var i god tid likaså flertalet andra
förväntansfulla. En fantastisk båtfärd ut genom Stockholms skärgård tog oss
fram till Sandhamns seglarhotell och vi gick igenom kontroller, checkin,
infomöten mm. Vi traskade även första sträckan ner till första simningen som
med en fantastisk solnedgång bjöd in till spänning för morgondagens första och
längsta simning. Kvällen bjöd senare på pastabuffé, nervösa skratt och tidigt
sängläge med väckarklockan ställd på 03.30.
Dagen D purrades med mina kyrkklockor som ringde i telefonen
och vi ställde oss den långa kön till frukosten som med tryckt stämning sakta
kröp framåt. Tillbaka till rummet och vi marinerade kroppen med vitt vaselin
samtidigt som nervositeten steg. Kl 05.55 ljöd knallpistolens startskott och vi
var på väg att avnjuta dagen i ett av världens tuffaste endagarslopp nämligen Ö
till Ö!
Första löpet var 1200m ner till första simningen och
även längsta nämligen 1650m. Jag kände att simningen flöt på helt okej under
omständigheterna. Det var ingen trängsel i vattnet då vi gick i vattnet på en
strand. Det är minst sagt effektfullt då 240 st utövare tillsammans med
funktionärer, helikopter och följebåtar surrar omkring en samtidigt som det
tio-gradiga vattnet bedövar ens balansnerv omgående. Beslutet vi tog kvällen innan att vi
endast kapade benen på våra dräkter från Zone3
kändes direkt som det bästa beslutet!
Snurriga av det kalla vattnet steg vi upp på Vindalsö och nu
kändes det att loppet var igång! Jag steg förhållandevis snabbt in i ett töcken
av overklighet då timmar, öar, simsträckor, löpsträckor och energistationer
svischade förbi.
Det blev kallare och kallare i vattnet så återigen var
beslutet om långa ärmar väldigt väl tänkt. Våra kompressionsstrumpor från Seger och skor från Merrell gjorde tillsammans ett
framgångsrikt resultat.
Dahlhöjd är starkare på löpning men med facit i fickan från
Öloppet om att använda lina på löpningarna gjorde att i terrängen sprang jag
först och på bredare terräng/vägar sprang vi jämsides. Alla simningar över 200m
använde vi lina. Det var snäll sjö, något strömt på vissa håll och kallt. Då vi
är mycket starkare simmare tillsammans än löpare gjorde det att vi ”vilade” upp
oss på simningarna trots kyla, distans och utmattning. Dock kylde simningarna
ner kroppen och framför allt knäna. Mina knän var mycket gnissliga och stela på
de sista fem sex simningarna/löpen.
Konstigt nog har jag i efterhand förstått att det var tre
hållpunkter jag haft i huvudet under loppet, förutom naturligtvis att VI SKA I
MÅL! Det var 1400m grissimning Mörtö-Klobb till Kvinnoholmen, 17 km långlöp på
Ornö och sista ”cut-offen” kl 17. Klarade vi dessa var det bara att ta sig i
mål… Grissimningen var en piss i Nilen jämfört med skärselden på löpningen på
Ornö. Jag veknade förhållandevis omgående på den långa löpningen, så småningom
var Dahlhöjd tvungen att be mig jogga till nästa sväng, till nästa backe, till
nästa elstolpe, till nästa vad fan som. Jag var så jävla slut i kroppen att
domningarna jag känt under sista simningen mellan Kymmendö-Ornö kom tillbaka.
Min högra hand domnade helt och hållet, jag kände blodådror bulta på vänster
sida i pannan och mitt högra öga hängde och var svårt att hålla öppet. Fötterna
värkte likt att någon ställt något mycket tungt på dem typ en buss.
Alternativet var att jogga på, äta bars, gel mm vilket förmodligen hjälpte men
även gjorde att nr 2 förrättades för andra gången under loppet vilket är
tidspillan. Kroppen vände något då vi med obeskrivlig glädje insåg att vi kom
att ha minst en timme till godo på den sista ”cut-offen”.
Vi tog mycket god tid
på oss innan vi med fjäderlätta steg tog oss vidare mot Utö med några mindre
simningar och löp kvar till målet och himmelsk glädje. Snarare blev det
haltande gång/jogg, tvåtaktssimning och svordomar…
Vi lyckade faktiskt spurta förbi ett lag några hundra meter
innan mål plus att springa uppför backen och trappan inpå Utö värdshus.
Väl i mål med glädjetårar och förvirring att det var slut på
självplågan just den dagen läppjade vi på Ö till Ös egna öl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)