BUM 50 Miles - DNF och en ny känsla...

Ja...vad skall man säga...? Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Tanken var ju att få ett bra långpass...att rulla igenom 87 km och ta det som det kom. Trött blir man ju alltid när man springer långt...blåsor...kramp..mental trötthet...en känsla av att det kanske inte längre är så roligt...att springa en ultra är en emotionell bergochdalbana. Ena stunden mår man som om man gick på moln för att i nästa svära och känna sig helt usel.

Dessa känslor har jag brottats med ofta - när jag tävlade på landsvägscykel - under min tid som officer på ett jägarregemente med långa marscher utan mat och tid för vila. Jag vill ändå tro att det är dessa stunder av mental stress och fysisk press som gör att vi växer som människor... I lördags växte jag inte...jag sjönk ihop som ett luftslott på MAX vid stängningsdags. Vid 52 km blev jag för första gången rädd under idrottsutövning... Jag vobblande då fram på stigen och frös trots att jag svettades som en svensk turist i ett gathörn i Rom i juli.

Jag försökte ta befälet över kroppen och tänkte att jag pressar på fram till vätskan vid dryga 55 km...mår jag inte bättre måste jag kliva av...KLIVA AV!?!? - sånt sysslar inte jag med...man kliver inte av...men nu började jag tänka onda tankar...tankar på kollegan Jonas som var tvåa på BUM 2013 och som under ett 24 timmars i Oslo helt plötsligt SLUTADE svettas....för att sedan tvingas in på intensiven i fyra dygn...tankar på att ta fel stig...bli riktigt dålig och sedan falla ihop i terränglådan där ingen hittar mig...tankar på han som avled under varvet veckan innan. BUM har aldrig varit säsongens mål. Jag ville ta mig i mål som en del i träningen fram mot ÖTILLÖ i september, precis som jag tog mig i mål förra året - ingen press - bara rulla på och vinna tävlingen huvud VS kropp... Jag vet i inte vad som gick fel. Jag tyckte jag drack. Jag körde resorb sport. Jag körde två salttabletter i timmen....det gick helt enkelt inte...köttet kändes bra...men inne i kroppens kärna kände jag mig febrig. Jag skulle kunna skylla på tre timmars eftersök av försvunnen i Sandsjöbacka under fredagen på jobbet...men jag vet inte.

BUM 50 Miles är en grym tävling. Banan är fantastisk. Funktionärerna är outstanding. De peppar på och är riktigt bra på att pusha de tävlande vidare. Hela arrangemanget andas proffsighet samtidigt som jag gillar den lite familjära stämningen där alla verkar bry sig om varandra. Har ni chansen så tycker jag ni skall springa under 2015.

Trots misären att bli skjutsad till mål var det fantastiskt kul att uppleva glädjen hos både kända och okända löpare när de kom i mål. Lindas kollega Pär sa att han grät en skvätt vid 70 km och Linus sa att det var "-mycket jävligare än jag tänkt mig...!" Oavsett tider eller placeringar är alla som tar sig 87 eller 45 km från start till mål vinnare. Banan är tuff och i lördags var även vädret tufft. Ställer jag upp 2015...vi får se...jo...det tror jag nog...eller..jo... :)

 

 

Dahlhöjd