Borås Ultramarathon - sagolikt - lite kramp och stolthet...

80.4672 km är riktigt långt att springa...för de flesta...de flesta innefattar undertecknad... Att slutdistansen på min Garmin 310 XT landade på 82.01 km gör det inte bättre... Mer om det senare...

Jag har aldrig sprungit över 8 mil innan. Jag har gått förbannat långt när jag jobbade i Karlsborg - men nu var ju tanken att det skulle springas...

Johan (supporten) hämtade upp mig hemma strax innan sju i lördags. Starten i Skatås skulle gå klockan åtta. På väg i bilen började det komma lite fjärilar i magen. "Det är långt!" "Hur skall det gå!?" osv... Konstigt nog hade jag inga tankar på att "det är FÖR långt...!!!" eller "det kommer ALDRIG att gå!!!" Efter alla månader med tankar kring just detta lopp och just denna dagen var det alltså dags...

Vi kom upp till Skatås i god tid. Det började fyllas på med folk och stämningen var på topp.

Solvikingar som laddar...

Sekretariat och nummerlappsutdelning

Laddade - supporten tar uppdraget på största allvar...

Starten gick och vi rullade iväg med förra årets vinnare i täten som masterstart. Efter dryga 500 meter var det fri fart och alla gaseller kunde löpa fritt... Jag hade en tanke om att ta det lugnt i början - gå i alla uppförsbackar...även om det kändes mesigt i början. Min tanke var att om jag springer i backarna så kommer vaderna kapitulera efter 60 km... Sagt och gjort - jag hittade snart en grupp med löpare som sprang på i ett tempo jag kände mig bekväm med. Efter någon kilometer närmade vi oss den beryktade Getryggen och klättringen började.

Vi kom upp på toppen och fortsatte resan framåt - någonstans här började euforin komma. Allt kändes lätt - kroppen var pigg - huvudet var med - fötterna dansade över rötter och stenar. Allt kändes helt enkelt superbra. Första milen klockades in på 64 min. Klippte på och kom till första kontrollen i Härkeshult efter ca 17 km. Johan var där med Perpetuem och pepp. Tog lite chips och saltgurka på stationen och matade iväg igen. Hade tappat de jag sprungit med fram till stationen så jag tuggade på lite för att försöka hitta dem igen. 

 Drog på och kom ganska snabbt ikapp gänget igen. Vi rullade på och nu gick allt av bara farten. 20 km på 2 timmar och 12 minuter och nu infann sig nästan en religiös känsla. Jag som innan hatat att springa kände just nu att jag hade kunnat springa resten av mitt liv. Kroppen var etthundra procent fokuserad på att ta in allt runtomkring. Men.....den där känslan kan ju tappas ganska snabbt...efter ca 24 km tror jag...kom en liten dipp...kroppen svarade inte riktigt....två kilometer gick och ingenting hände...men så plötsligt var den där igen..känslan av att vara oövervinnerlig...känslan man har när man sätter den avgörande tekniken i en brottningsmatch...känslan av första munnen kaffe på morgonen...den känslan...

30 km passerades på 3 timmar och 18 min och det kändes fortfarande riktigt bra. När jag närmade mig Hindås kom den första krampkänningen i baksidan på vänster lår...."Helvete!!!" tänkte jag...inte redan...såhär i efterhand kan jag ju tänka att löpsteget förändrades lite när vi kom ut på asfalt. In i Hindås och starten för "korta" banan. Från Hindås och 15 km framåt skulle jag få lite draghjälp/pepp av Anders. När jag kom in mot kontrollen kom Johan och Anders och mötte mig. Byte av lite kläder - ny påfyllning av energi och vätska och sedan stack vi iväg längs ett elljusspår - nu var 35 km avverkade och jag kände mig fortfarande stark.

Efter dryga 49 km...

Mellan 35 och 50 var det bitvis tungt. Anders var grym som peppade på. Jag kände nog att jag gick in i min bubbla lite. En fot framför den andra och bara mata på - jag ger aldrig upp - bara kör - det är nu som huvudet får jobba - JOBBA PÅ!!!! Anders "-Nu har du sprungit en mara! Grymt!" eller hans redan klassiska när han lämnade mig vid 50 km....nu är det bara 15 km kvar tills andra repet - DET ÄR INGENTING!!!" :) Det kan inte vara speciellt roligt att vara medspringare eller pacer som "de stora" har...när man själv kör och har passerat 40-45 km blir man lite tyst...inåtvänd och söker kraft därinne där glöden är. Jag hade redan vid 20 km bestämt mig för att jag skulle ta med mig den känslan till 55-60 km...det funkade. Jag började krampa...so what...alla får kramp...alla får schackningsperioder...det är väl inget att lipa över. Så länge man inte känner sig skadad är det bara att mala på. Det är inte roligt hela tiden...men huvuddelen av tiden är det förbannat kul...! :) 

Milen rullade på... 4 mil på 4 tim och 37 min - 5 mil på 5 tim och 57 min - 6 mil på 7 tim och 22 min....nu var det stabilt med kramp... Lyckades få tag i några saltkapslar av en medtävlare. Drog i mig en med en gel och lite vatten. Matade på i en kvart och kom ut på stig utan uppstickande rötter...det var då det slog mig...det är såhär de känner....det är såhär det känns för de som knarkar...från att ha varit en spillra med stockar till lår kändes kroppen lätt...eller ja...ja hyfsat lättare iallafall...och jag kunde börja ta ut stegen lite utan att krampa ihop. Johan mötte upp vid "repkontroll nummer 2" vid 65 km och nu visste jag att det inte skulle vara några problem att ta sig till mål. En känsla av lugn infann sig. Jag tog en korv och lite chips i kontrollen. Fyllde på blåsan med vatten - bytte Perpetuem mot Cola i västflaskan och drog i mig ett glas Resorb Sport. I filmen nedan kan man se när jag langar över plastmuggen till Johan i bilen...för att sekunden senare få ett krampanfall mas grande i lårets baksida... :) Kilometerna tickade på...om än långsamt och när jag passerat sju mil infann sig nästa känsla...lycka...sju mil...det är långt...för att därefter två kilometer senare känna... "..vad i h-vete...nu får det hända något..." Kommer inte riktigt ihåg när...vet att jag var lite matt...men någonstans mellan 60 och 75 km hade någon en kontroll med apelsinklyftor....om ni vill smaka goda apelsiner...spring sisådär 6 mil innan....då smakar det RIKTIGT bra med apelsin... 

                                          NU KOMMER DET LITE SVORDOMAR.....

Började närma mig Borås - 77 km - 78 km - 79 km - nu svepte jag den sista colan - drog i mig vatten och förberedde mig för en långspurt...80 km....80.2 km....vad i helvete!!!!!! Var är målet!!!!!???? Vi hade passerat den högsta toppen på banan efter Hestrastugan...en sadist till banläggare....stekta vader...och nu hade de till råga på allt missat att det skulle vara ett mål på tävlingen....vad i helvete...igen...!!!! Nedför en stabilt brant och asfalterad backe och baksidan på båda låren bad nu hjärnan om att sluta...Kom in på snitzlad stig och en äldre man ropade...."-Heja på....bara 1 km kvar...!!" - "...EN KILOMETER!!!" vad i helvete...!!! Vek över en större väg....såg skylten KNALLELAND...sprang på...blev passerad....nära nu....där ser jag Johan....200 meter kvar...200 meter....ingenting...200 meter kvar av drygt 8 mils löpning. Känslor av trötthet - kramp - blåsor - uppgivenhet....BORTA....en känsla av stolthet - ödmjukhet - bubblande glädje infinner sig. 

Mål - hör mitt namn ropas - medalj runt halsen "BUM 50 miles Finisher" - Vackert - matt - glad - nöjd - jag gjorde det....gubbkroppen kan än... :)

Det blev till slut en 42:a plats av 59 startande i 50 milesklassen. Tiden rann iväg på slutet till hela 10 tim och 49 min. Segraren Patrik Brants vann tävlingen på 7 tim och 14 min...vilket enligt mitt sätt att se det är helt magiskt snabbt. Målet var aldrig att tävla. Målet var att bevisa för mig själv att jag bestämmer när kroppen skall sluta jobba. Jag bestämmer när det är över. Jag ställde ett genomförandemål - jag har levererat. Jag har fått nyttiga erfarenheter. Inför nästa år.....(ha ha ha...) skall jag köra fler och längre distanspass...jag skall ha med mig saltsticks / saltkapslar och köra dem på samma sätt som jag körde gel nu. Nästa år kommer jag att köra i några uppbyggda traildojjor. Körde mina Kinvara hela resan nu och jag tror att de är lite mjuka i sulan. Detta kan förklara blåsorna under fötterna. Längsgående blåser i hålfoten. Jag är oerhört nöjd med min ryggsäck/löparväst - Ultraspire Surge. Strumporna från Seger var grymt bra som vanligt. Tack Sebastian på RunnersGear för snabb leverans av gel och tips inför tävlingen. Tack Anders för medlöpning...du är grym! Tack Johan för att du är den mest positiva kronobergaren öster om Kungsbacka - nästa gång skall vi simma lite oxå... :) Tack Linda för att du roddade runt grodan innan och efter. 

BUM 50 miles är en grymt välarrangerad tävling i fantastisk natur. Arrangörerna bjuder på sig själva och är otroligt peppande och stöttande på stationerna. Jag rekommenderar alla som vill testa ett långlopp i trailanda att anmäla sig till nästa års tävling som genomförs lördagen den 24 maj. Jag är på.....45 eller 80 km...vi får se.... :)