tisdag 9 juni 2015

Borås Swimrun 2015 - Race Report...



Borås swimrun

Så var dagen där. Dagen då det skulle ske. Jag skulle genomföra ett riktigt långt och jobbigt swimrun. Det var från början meningen att jag och min swimrunpartner Kristina Schultz skulle köra, men då hon kände sig lite krasslig dagarna innan så fick det ske ett snabbt byte av partner. Vem kan då tänkas ställa upp med bara ett par dagars varsel?! Min egen man naturligtvis! Jag tvekade lite först eftersom jag haft problem med vänster höft och knä under en längre period och i ärlighetens namn slarvat en del med långdistanspassen. Kanske var det här att Kristina blivit dålig ett tecken på att jag skulle ta chansen att vila lite till? Efter lite funderande bestämde jag mig dock för att starta tillsammans med Johan. Det kändes naturligtvis oerhört bra att köra med någon som genomfört flera swimruntävlingar och bland annat lyckats genomföra ÖtillÖ. Roligt också att genomföra en utmaning ihop. Jag och Johan har aldrig tränat swimrun tillsammans mer än i grupp med andra, men aldrig som par/patrull. 



Vi bestämde oss för att lina var en förutsättning för att jag skulle klara simningen. Vi visste att det skulle vara kallt i vattnet och då Johan är en duktig simmare så skulle han ta ansvar för allt som hade med vatten att göra. Ett mycket klokt val! I övrigt körde vi med våtdräkt från Head som vi sparade ärmarna på, men benen klipptes av. Långa och härligt gröna strumpor från Seger tillsammans med skor från Merrell. Jag körde också en tröja i merinoull från Icebreaker under våtdräkten. Dubbla badmössor kändes självklart. Paddlar och dolme likaså. 

Vi anlände cirka en timma innan start. Det var blåsigt och kallt och det snackades mycket om hur varmt det egentligen var i vattnet? En del sa tolv grader, medan några var övertygade om att det knappt nådde över tio grader. Jag bestämde mig för att inte fokusera på det. Jag var ändå inte så orolig för att frysa. Ha! Ha! Ibland har man fel... Plötsligt började folk i startområdet också snacka om att det var väldigt blåsigt, men inte heller det bekymrade mig. Min stora oro var att få bryta på grund av löparknä och/eller höftproblem. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få uppleva mitt livs första panikattack under detta av Jonas Colting mycket välarrangerade swimrunlopp. Mer om det strax. Det var ett långt lopp och detta är därför en lång rapport...mycket lång! 



Strax innan start dök Kristina upp och överraskade oss, vilket var riktigt kul. Vi höll på att missa starten på grund av att vi lagt vårt chip i bilen, men Johan lyckades spurta och hämta det. Det var runt 130 lag anmälda men jag vet inte hur många som verkligen startade, klart är att det var 80 lag som lyckades ta sig i mål i alla fall. Starten gick och vi joggade iväg. Banan är mycket kuperad med över 1000 höjdmeter och på grund av både det och min höft bestämde vi oss för att direkt gå i alla uppförsbackar. Vi höll detta banan igenom. 


Det kändes fantastiskt att komma iväg. Det gick uppför med en gång egentligen och terrängen var väldigt lik den vi är vana att springa i här i Hällesåker. Om vi bara sprungit lite mer i den terrängen just inför det här loppet så hade vi kanske haft lite nytta av det också... Första simmet var i en liten sjö som på pappret kallades Fjällsjön. Jag tyckte det kändes oerhört skönt att få hoppa i vattnet efter ca 1,6 km uppförsbacke. Naturen var också vidunderligt vacker! Löpning och simning flöt på bra fram till första längre simmet som var på 800 meter. Jag hade väldig respekt för denna distans då jag aldrig crawlat så långt i ett sträck varken i bassäng, sjö eller hav. Nu var det dock bara att bita ihop och hoppa i vilket vi också gjorde efter att vi satt fast mig i linan. Det var oerhört lyxigt att bara kunna koncentrera mig på armtag och andning medan Johan fick göra grovjobbet och sikta och ta ut rätt kurs. Jag märkte dock rätt snart att simningen inte var så himla enkel trots att vi var i en sjö. Det fungerade inte med tretaktsandning då jag svalde hela sjön åt ena hållet. Nytt fokus var nu att enbart andas åt ett håll och då försöka undvika märkliga vågor/skvätt som kom även från detta håll. Att inte andas alls kändes som en rätt dåligt alternativ... Så till det här med att frysa! Jag blev kall, men jag tror att jag klarade mig rätt bra jämfört med många andra som vi mötte som inte klarade av att fortsätta på grund av nedkylning. Efter denna simning väntade en kort löpning, 600 meter simning, en löpning på 3,6 km innan helvetessimningen stod framför oss. 1300 meter simning i kallt vatten och med kraftig vind. Jag pratade lite med funktionärerna som stod innan långa simmet, åt och drack och försökte behålla den lilla värme jag fått upp på löpningen. Jag tittade också lite oroligt på två unga killar i korta våtdräkter som såg ut som de skulle frysa ihjäl vilken sekund som helst. Nåväl, nu var det alltså dags att slå min eget rekord i simning för andra gången under dagen. 



På med glasögon, flytdolme och paddlar och sen var vi iväg. Eller? Jo vi simmade och jag försökte tänka på att det här tar nog cirka trettio minuter och sedan är det över. Efter ett tag så vände jag mig om för att få njuta av synen av att bryggan vi hoppat i från nu var långt borta, men icke! Trots att vi varit i en bra stund och simmat på så bra vi kunde så kändes det som att vi kommit absolut ingenstans. Jag började känna en obehaglig känsla i kroppen som jag aldrig känt förut och insåg efter någon minut att det känslan var panik! Jag kan inte säga att jag frös jättemycket eller att energin var slut utan jag bara tappade självförtroendet och tänkte att jag ville strunta i allt och bara sluta simma. Den känslan gav mig bara mer panik och jag försökte desperat att intellektualisera min känsla. Jag använde mig av olika bilder som brukar hjälpa när jag är trött eller sliten. Jag tänkte på Harry och när han sjunger sin favoritsång, men parallellt med detta tänkte jag att jag måste säga till Johan att jag ville signalera till någon båt. Jag slet tag i linan och sa till Johan att jag var stressad. Jag kunde dock inte säga att jag verkligen hade panik för jag kände att om jag säger det så tappar jag kontrollen helt och då kommer det gå fort att bli hysterisk och ingen båt kommer hinna fram...så var känslan... Jag bad Johan att göra pauser då och då och säga att det gick bra, att han visste var vi skulle, att vi kom framåt och så vidare. Jag grät mig igenom halva sträckan, men plötligt började jag själv känna att nu är vi snart framme. Känslan när jag satte ner foten på botten var ofattbar skön och jag bestämde mig för att bryta direkt, bränna upp min våtdräkt, hota upp Herr Colting och bara skita i allt. Uppe på land står då helt överraskande Kristina och hejar och peppar. Jag ser också skymten av en ambulans och inser att det finns de simmare som mått sämre än jag gjort, i alla fall vad gäller nedkylning. Jag tänker om och bestämmer mig för att försöka även om det just då kändes som att jag aldrig skulle våga närma mig vatten igen.



Efter enbart 300 meter står det en funktionär och pekar på något som ska vara ett vattendrag, men som mer ser ut som ett träsk i djupaste djungeln fullt med stockar och pinnar. Jag ska tydligen hoppa i där! Nu var jag både kall, förbannad och ledsen! Eftersom jag inte kunde  räta ut mina fingrar så fick Johan hjälpa mig på med paddlarna. Jag hoppar i det här som ska föreställa vatten och inser direkt att jag bara flyter bakåt med strömmen. Någon vänlig själ ropar att vi ska hålla vänster för där är det så grunt att man kan gå, vilket vi ser att lagen framför oss gör. Under dessa 300 meter hann jag fastna i pinnar, riva sönder benen, ramla ner i ett hål och slå sönder mig. Johan peppade och höll i mig när jag flöt iväg i strömmen. När vi väl kom upp ur detta helvete så var det dags för vätska och energi. Jag måste säga att de inte kunde stått på ett bättre ställe. Jag hällde i mig Cola och försökte äta något. Funktionärerna peppade grymt bra och nu var det dags för dagens längsta löpsträcka på sju kilometer. Jag blev varm efter cirka tre kilometer. Johan peppade mig, men jag kände mig fortfarande skärrad efter simningen trots att jag nu befann mig på land. Tanken på att simma igen fick mig att må fysiskt illa. Vi bestämde oss för att springa till nästa simsträcka och sedan bestämma där om vi skulle bryta eller inte. Just när vi pratade om detta kom par 90 med Michael Zantelid och Marcus Karlsson(?!), ett jättetrevligt herrlag som gjorde stor skillnad för resten av loppet. De peppade mig och berättade exakt vilka simningar som var klar på ett mycket pedagogiskt och lugnande vis. Det var mycket tack vare dem som jag fixade resten av banan. Jag och Johan la upp en plan fram till varje simning nu så att jag skulle fixa att hoppa i. Efter tre lugna simningar i småsjöar i skogen började de två sista simningarna i Öresjön att kännas fullt möjliga. 


Johan pratade på och fick mig att tänka på annat än att simma. Hela banan var ju fantastiskt vacker med växelvis helt grym utsikt när man var högt uppe på toppen, men också trollskog och vackra ängar. Publik och funktionärer var enormt peppande och medan vi pratade om detta började glädjen och lusten att avsluta återkomma. Det blev dock lite krisigt när en av funktionärerna skojade med mig och sa att sista simmet var 700 meter. Jag fick dock snabbt intygat att så inte var fallet och nu var vi så kalla att det gällde att hoppa i utan att stanna och tveka för då skulle kylan komma direkt. Vi mötte lag 90 igen som nu hade problem med att hålla värmen och var tvungna att springa lite extra innan sista simningarna. Jag försökte peppa tillbaka, men gjorde nog inte ett fantastiskt jobbet då jag var så fokuserad på att klara simningen utan att bli galen. Vilken känsla det var när jag satte ner fötterna på sista simningen ivrigt påhejad av både Johan och de funktionärer som tog emot. Jag hörde speakern borta vid mål och förstod att de sett oss. Det kändes helt underbart att springa mot mål samtidigt som jag funderade på om Jonas Colting verkligen skulle stå kvar efter dryga sju timmar för medalj och kramkalas. Men tänk där stod han. Han hejade och skrek som att vi var värsta hjältarna som just vunnit OS-guld, vilket det också kändes som just då. Så cool känsla! Tänk att vi klarat detta! Jag visste ju att Johan fixar sånt här, men nu var jag också en sån...en person som verkligen utmanat sig själv fysiskt och klarat sig hela vägen. Jag ville både tacka Jonas Colting för upplevelsen och strypa honom för denna dödskuperade bana med diverse helvetessim!



Nu drygt ett dygn senare är jag så glad att vi gjorde det. Det var mycket som var fantastiskt. Människorna, sammanhållningen och peppandet, naturen, Coltings äkta engagemang i alla deltagare och så vidare... Om jag dyker upp igen?! Just nu vet jag inte! Mitt mål just nu är att vilja simma igen och att skaka av mig rädslan som inte riktigt vill släppa. Jag kunde inte haft bättre människor runt mig i Team Crosstränad än vad jag har så de kommer säkert hjälpa mig. Jag är också riktigt glad för alla som grattat och peppat efteråt! Största tacket går dock till Johan som hjälpte mig att genomföra något såhär galet! 

/Linda 

PS. Bild nedan på dagens stora hjälte Olof och hans partner Ds.



3 kommentarer:

  1. Tider och allt sådant i all ära men grymt jobbat att genomföra efter diverse förtvivlan och rädsla! Grymt gjort! =D

    SvaraRadera
  2. Tack för en väldigt gripande och välskriven RR, vad skönt att få genomföra och att både du och våtdräkten klarade er.
    Stort grattis till er!

    SvaraRadera
  3. Kristina Schultz14 juli 2015 09:37

    Nu har jag läst din RR igen... bra skrivet och så bra gjort!! Du är bäst och.... Ja... nu är du också en sån... :D

    SvaraRadera